Fasa och förfäran

Grannen Ulla sa för någon dag sedan att en grävling kan ta en katt. Det viftade jag bort som mindre troligt. I natt vaknade jag av vrål i en klass jag aldrig hört. Kattslagsmål låte som en vaggvisa. Einar ute. Inom 15 sekunder var jag också ute och på vägen slet jag åt mig eh grensax jag lånat i annat syfte. Tumultet hade förflyttat sig från baksidan till rabatten bredvid porten. Det lät lika fasansfullt. Jag lyfte saxen över huvudet och drämde till på det som inte var Einar. En grävling for iväg mellan garaget och huset och en grävling gled in under grannens balkong. Einar var inte inblandad alls. Jag flåsade och hjärtat bultade vilt. Nu i efterhand funderar jag över mina reflexer. Och känner skuld inför att jag kanske skadade grävlingen. Var det den som smet in under balkongen som tog emot slaget? Eller den som sprang? Ligger det en döende grävling under balkongen? Eller en skadad? Vad händer med Einar eller en annan katt som smyger in under samma balkong? Det var riktigt hemskt.

I natt blev jag imponerad av matte. De där nya typerna smyger omkring i buskarna och dricker i fågelbadet. I natt stötte två av dem ihop och började slåss. Jag höll mig på avstånd under en bil. Det var läbbigt. De slogs likt oss katter och rullade som en boll. Plötsligt kom matte utrusande och drämde en grej på klumpen som delade sig och for iväg åt varsitt håll. Det blev tyst på en gång. Ingen annan matte kom ut och ingen husse heller. De la nog kudden över öronen. Matte blev jättelycklig när jag tittade fram. Hon hade ropat med en darrig och konstig röst. Sedan ville matte bära in mig men jag gick själv. Men jag låg nära matte hela resten av natten och kurrade lugnande. Jag är glad att jag har en matte som kommer till undsättning om det krånglar till sig.