Uchi muchi

Ni känner väl igen den här typen vid det här laget. Två gånger om dagen minst kommer han ut. Han går och sprätter och lägger sig i det han inte har med att göra borta i min hörna t ex. Rätt vad det är sitter han med sina blå halsband alldeles intill mig och glor. Jag samlar allt mod jag har och höjer rösten men då skriker han högre och jag blir mera försiktigt bestämd och då börjar han skråla och blåser upp sig och uppträder hotfullt. Då kommer hans matte skuttande till min undsättning och dyker in i buskarna och försöker få honom därifrån, men den olydingen sitter kvar. Till slut får jag en möjlighet att slinka undan och hon kan ta upp honom. Han ligger på rygg där i famnen på sin matte och hon tittar förälskat på honom och säger "uchimuchi mattes Herrman" när jag anser att ett bestämt FY! vore på plats. När hon inte ser lipar han åt mig och flinar försmädligt.

Nu har jag två pensionärsdagar framför mig igen. En kollega hade med sig en pedagogisk svamplåda till jobbet idag för att tydligt visa upp fyra sorters svampar som man kan plocka så här års utan minsta förväxlingsrisk. Det är fyra sorter som jag alltid kunnat men på senare år har det inte blivit så många vändor till skogs. Nu kände jag mig plötsligt inspirerad. Kanske om vädret är vacker i morgon... men jag har flera planer. Det är så trist nu när kvällarna blir mörkare och orken liksom tryter. Men då är det fantastiskt att kunna ta till de två bonusdagarna och vara utomhus mitt på dagen. Det är härligt att sitta ute tillsammans med Einar en stund med en kopp kaffe även om det blåser och jacka krävs.

Herre på täppan

Jag har haft bråda nätter. Den där bortsprungna Charli har äntligne sprungit bort härifrån också. Min matte försökte smyga ut med mat till honom när hon trodde att jag gått och lagt mig. Hahhh, jag bröt mig ut genom de fördragna glasen på balkongen så snart hon var på väg in igen. Jag kastade mig iväg till baksidan för att äta upp maten själv och sedan har jag patrullerat baksidan timme ut och timme in för att se till att den där främlingen inte ska inbilla sig att han hör hemma hos oss. Orkade inte bråka när den där löjligt kortsvansade Texas smög in och kollad mina fat. Man får välja sina strider. Men mitt förråd av kattmynta har jag gömt undan.

Att bekanta sig med den bortkomne katten och skapa förtroende gick inte alls. När jag kom hem en kväll kom han lugnt över parkeringen och satte sig till rätta utanför garaget som om han väntade. När jag kom skyndande till undsättning var han borta och jag har inte sett honom sedan dess. Jag undrar hur han har det och oroar mig.

Jag missade Einars namnsdag. Blev påmind av Jaana på jobbet. Vet inte vad han kan tänkas önska sig, mer än dubbla portioner förstås. Får klura på det.

Spännande värre!

Det var något på gång, det märkte jag nog. Jag hade krupit till kojs men matte tittade gång på gång ut genom fönstret på baksidan. Med lampan släckt. Det började regna. Till slut blev jag också nyfiken. Jag fick stå på tå (obekvämt värre) för att nå upp, för på de gamla lådorna framför fönstret stod den stora ruskan med chili och en jättetaggit sak som båda hindrade mig från att komma upp och få utsikt. Jag krävde att få bli utsläppt men inget hände. Jag vet att jag missade något, för när jag äntligen fick gå ut och rusade till baksidan för att kolla kände jag starka och spännande lukter. Trots att regnet vräkte ner. Sedan straffade jag matte genom att hålla mig ute resten av natten.

Infångandet av Charlie (den röda katten heter så) har planerats utan mitt deltagande. Det uppskattar jag. Men lite tveksam till upplägget och utfallet. Vid 21.30-tiden ställde jag ut en god blandning på lilla bordet och började bevakningen. Det var alldeles mörkt, vilket jag tror är en förutsättning för att han ska komma fram. Ganska snart kom han också, som en skugga och började äta. Sedan hoppade han ner och satt i regnet i gräset och spanade på något. Eller åt han från backen? Efter en liten stund gled en annan figur fram i ljusstrimman framför soffan som står mot väggen. Katten satt kvar. Varelsen sniffade runt och brydde sig inte alls om katten. Det var väl ca 50 cm mellan dem. Sedan vände katten och satte sig under granen en bit bort. Mest för att det regnade kraftigt tror jag. Grävlingen smög iväg uppför slänten mot dungen och vidare ner mot Plöjarvägen. Slutsats: Grävlingen är ingen jättefara för katter.

Framsteg!

Kolla vem som sitter där! Ser han inte underdånig ut? Jag har rättat till honom och i takt med att han blir tjockare och tjockare (matte inblandad) blir han liksom lite trögare och mindre envis med att mucka gräl. Och jag spänner ögonen i honom och ser lömsk och hotfull ut. Försöker i alla fall. Om nu bara HH kunde lugna ner sig också..... Snart blir det snö och då vill han nog inte gå ut. Men det vill ju inte jag heller. Vi har fått låna två böcker till om katter. En var riktigt otäck. Jag såg bilder på katter som de tagit skinnet av. De såg platta ut och hade inga ansikten. Svansarna låg i konstig vinkel. Det var för att beskriva mönstren. Jag som satt på köksbordet med matte och trodde vi skulle ha en mysig stund. Det kan bli mardrömmar till natten.
När vi kikade i boken och jag såg bilderna mindes jag, att jag fick en begagnad päls av min faster när jag var sådär 13 år. Jag var så stolt över den. Den var fläckig i bruna färger och mjuk och varm och luktade gott. Det var enligt faster Ada en argentinsk kattpäls. Men jag sa inget till Einar. Han kunde ha blivit ledsen. Det finns mycket som jag försöker hålla undan för Einar. Som det där med sommarkatter t ex. Men han skrattade när jag återegav historien om gäddan som dyker upp hos en familj sedan flera somrar och blir kliad på ryggen och får korv. Sedan åker familjen hem och han får klara sig ensam hela vintern. En sommargädda....

En till röding

Dagarna rullar på. HH:s matte har lånat min matte några böcker i kattskötsel. Jag tittade på bilderna och en del katter var snygga. Fastnade speciellt för en stilig, röd katt. Det stod att vi katter vill ha varierad kost. Det visste min matte. Men så läste hon att det var viktigt att borsta tänderna på mig, och då tyckte jag vi skulle lämna tillbaka boken. Fort. Matte och HH:s matte har bytt mat. Jag har fått HH:s goda pluttar och han fick en påse av mina soffpotatispluttar. Jag hälsade att hon skulle sätta upp biden av mig (nästan) som finns på påsen så HH kan titta på den när han äter.
En dag satt det ett lurvigt, rött kattskrälle på min balkong när jag kom uppför trappstegen. Matte var påpassligt ute och för en gångs skull reagerade hon sunt och skrämde bort honom. Dagen därpå satt han och ynklade sig nedanför balkongen, och då blev hon sitt vanliga, töntiga jag och hämtade en skål mat. Jag kan inte med det där så jag jagade bort honom nerför slänten på baksidan. Fick nästan hjärtslag. Han skrek som en barnunge. Jag kände mig mycket nöjd och kissade på Ullas hallonbuskar. I morgon ska jag visa vem jag blänger på när jag tittar över axeln.

På Lillkonsum satt en lapp om en försvunnen röd skogskatt. Skygg. Ringde och fick veta var han hörde hemma. Intresset för att leta efter honom verkade svalt. Han håller till här bakom huset fortfarande. Nu nästan tre veckor sedan han smet ut genom ett fönster. Han var nyinflyttad. Har bjudit på nattamat men i dag nämnde en granne att han en natt sett tre grävlingar kalasa i kattskålen (alla tre???) så nu måste jag tänka om. Ställa skålen högt. Kanske anmäla någonstans så att det sätts ut fällor. Tänk om den första fångsten blir en röd katt... Bara det i så fall blir den försvunne katten, inte Einar.