Klätterpall

Det här är en av mina klätterpallar. Matte köper pallar hos Pär i ladan och placerar ut dem strategiskt. Det är snällt av henne för då kan jag kravla upp och behöver inte anstränga mig med att hoppa (jag brukar säga klavla för jag har svårt med r). Det är jobbigt att hoppa när man är lite till åren och  börjar känna av lederna (artros kanske?). Maja hoppar framgångsrikt hur högt som helst men jag låtsas att jag inte är intresserad. Jag tittar bort när hon spinner och jamar för att visa sig  duktig. Hon har kloat jättemycket i mattes en äkta matta. Det brukar jag också göra, men  det är en helt annan sak. Klorna fastnar så skönt och man får dra loss dem. Mycket behagligt. Det fastnar en hel massa hår också. Ganska sällan tar matte fram dammsugaren som hon köpte för att den var bäst i test mot djurhår. Matte svär varje gång för den är så klumpig och tung och otymplig. Den heter Nilfisk. Ett ganska vackert namn, i alla fall på slutet.

Jag gör mina fynd i Åby Lada. Ett av mina favoritstsällen och promenadmål när samvetet ryar med mig. Visserligen  krävs mera än en liten sväng till centrum för att man ska  få dagens dos av motion men så här års kan man skylla på väglaget. Och lite är bättre än ingenting alls. Nu är det mycket prat om Focus och vem vet, kanska ska jag göra ett försök jag också. Hörde i dag talas om en sorts rockring som är tyngre än gamla tiders plastringar. Men vänta nu, den vi vickade med på 50-talet var väl av ... kan det ha varit bambu??? Den var inte så tjock och definitivt inte av plast. Den här nya modellen får man blåmärken av om man inte tar det lugnt i början. Jag tror att blåmärkena hamnar på tårna när man tappar den. Kan man få ringen att stanna uppe när man är spolformad? Återkommer med rapport.