En liten bekännelse: Einar har jagat bort två katter, på ett ohyfsat sätt. En liten svart som såg så hungrig ut och så Loppan några portar bort. Ingen empati där. Han som själv blir mobbad borde veta hur det känns. När Herrmans matte hörde det uppmanade hon mig att genast skriva om det också, inte bara när hennes lille älskling beter sig illa. Så nu är det gjort. Naturligtvis skulle vi båda mattar helst se att alla katterna levde i god sämja och lekte på gården. Eller i alla fall fördrog och respekterade varandra.
Det är läskigt ute ibland. Men jag vill gärna se mig som stora, modiga krigaren. Vem vill smyga hem till matte på låga ben, sakta och underdånigt för att det sitten någon maktgalen katt i busken? Den där svarta hade inget hos oss att göra. När jag slitit bort lite hår från honom och jagat in honom under en bil kissade jag på transformatorhuset och gjorde klart att här bestämmer jag. När jag kom in satte jag mattan på plats också. Det är viktigt att ha pli på mattorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar