Lilla Gumman heter Maja!

Maja och jag är gamla bekanta. Vi gillar varandra fotfarande men vi separerade för - är det två år sedan? Matte kände till det och när hon stötte på min förra husse förhörde hon sig lite om Maja. Hon brukar hänga med in ibland, hon kan hoppa hur högt som helst. Så hon kommer in via balkongen när jag måste vänta utanför porten. Hon är snyggare i verkligheten, mycket fin i kroppen, heheh. Liten och nätt.

Lilla Gumman heter alltså Maja. Det passar henne. Hon ligger gärna en stund på ett mörkt fårskinn och då syns hon inte. Einar kråmar sig för henne och skjuter rygg och springer i sidled med öronen rätt upp och hon knuffar omkull honom och de brottas på skoj. Det är nästan bara kattkillar som är ute. Doris går bara korta små svängar på baksidan sedan hon skadade benet och Loppan håller också mest till på berget bakom huset.

Loppmarknad

I dag besökte Christina och jag en väninna till henne med en härlig, rörig, överfull men totalt harmonisk och underbar koloni. Avundsjuk. Därefter kollade vi in en bakluckeloppis för att eventuellt göra några fynd. Mycket av det som man själv skulle rensa ut om man kom sig för. Mycket böcker, filmer, cd-skivor och mycket bråte. Solen sken och vi hade det trivsamt. I fredags gjorde jag en tur till ett ställe i Sorunda (Sorunda möbelförmedling) med en förtvivlad massa prylar och ett annat i Nynäshamn (BingeTing) där det var riktigt dyrt. 25% av semestern slank iväg i ett nafs.

Gudmatte och matte var på loppmarknad. Gudmatte är en omtänksam och inkännande matte som köpte en mjuk och trevligt "korg" till mig. Matte har sämre omdöme och handlade en hisklig sak som jag fräste åt när vi träffades. Den går på batteri visade det sig och jag blev generad. Matte tycker vi ska bli kompisar men det ska vi inte alls.

Elitgymnasten

I dag överraskade Einar mig. När jag kom hem från Handlaget satt han på balkongräcket. Han har blivit min egen lille Stefan Holm. Dit upp har han aldrig hoppat hittills. Bara alla andra katter kan. Nyss var Lewis inne en vända, men han blev rädd och drullade till det och rev ner kudden och såg ganska snopen ut när han flydde. För att efterföljas av två skatungar som inte kunde riskbedöma och som möjligen fått för sig att det bara var att hämta kattmat för egen räkning. Som tur var skrek de så högt och gällt att jag kunde mota bort dem. Allas vår Björne gjorde en fettkontroll via våg på jobbet. Han skulle klassas som fet enligt BMI men det visade sig att det finns ytterligare en skala för dem som har en kropp som kan benämnas atletisk. Även Einar är från och med nu atletisk.

Det är möjligt att matte misstog sig.... Ibland glömmer hon var jag är. Om det nu skulle vara så att jag var inne när hon stack iväg så var det ingen konst att befinna sig på räcket när hon kom hem. Först går jag upp på en pall som hon ställt fram. Sedan tar jag ett kliv upp på Grythyttan och därifrån upp på bordet. Därefter är det bara att pomenera ut på balkongräcket. Inte så märkvärdigt, faktiskt. Syrenerna blommar fantastiskt i år. Inte undra på med sådan regelbunden gödsling.

Mitt växthus

'
Här har jag rett mig en boning... Det är mysigt att krypa in i mattes fuskväxthus när det blåser och regnar, men skönt också när solen skiner. Man kommer upp lite och har utsikt och är fredad. Strajpens husse kom förbi på baksidan. Han hejade på mig och pratade lite med matte. Han sa att jag alltid verkade vara på plats och håller matte sällskap. Som en liten fästman. Det tyckte jag var fint sagt och det kändes mycket bra. Jag sträckte på mig och tittade på matte. Men hon säger att hon ska gå till sängs med Harry Bosch. Han tar i alla fall ingen plats i vår dubbelsäng. Förra veckan var det Roslund och Hellström tror jag de hette, så hon är ganska ombytlig.

Den är tillbaka, min spindel. Jag har undrat lite om den flyttat eftersom jag inte sett till den på länge. Kanske gått ut via balkongen. I går kväll beundrade jag mitt fina badrumsgolv och då såg jag den (ännu större) sitta i öppningen igen. Ny bit kattmat puttades fram men inte ända in i nätet utan lite utanför. Det dröjde inte många sekunder innan den tassade ut och började moja med matbiten. Sedan fick den grepp och återvände till hålet och försvann uppåt på baksidan.
Har slarvat rejält den senaste dryga veckan. Blev rekommenderad Tre sekunder och sträckläste och lånade sedan ännu en titel av samma författarpar. Någon tredje fanns inte inne på biblioteket utan jag tittade bland gamla bekanta och hittade en Connelly som jag tidigare missat. När jag borde tvätta fönster och defrosta frysen och såga ett hål i en bokhylla och mangla....

Det är inte jag!

Den här katten heter Simba. Nyinflyttad sedan månadsskiftet i porten bredvid. Lite störigt med en som liknar mig. Om man tittar slarvigt. Men den är blaskigare i färgen där jag har glimrande röda strån. Fräknigare också. Och saknar mitt charmiga leende och mitt trevliga sätt. Magrare. En blek kopia som man säger. Jag fick mail idag, från mig gudmatte. Hon skrev några dumheter om jogging och badsäsong och mage som inte skulle hänga över badbyxorna. Inte snyggare med magar som hänger över bikinibyxor skrev jag tillbaka. Och ska det joggas kan hon börja så får vi se sedan.

Trots tidigare beslut om att ligga lågt med blommor och blad bev det en cykeltur till Tungelsta med flera korgar på hojen för eventuella plantfynd. Inga gulorange lantana i år heller. Men några vita snodde jag åt mig på Norrby trädgård får några veckor sedan. Första gången jag köpte dem bildade de frön, små runda svarta bär som jag sådde själv följande år. Därefter har mina köpeplantor aldrig givit frön igen. Hittade några enstaka på en planta i stadsträdgården i Örebro som jag smusslade till mig, men de grodde inte. Detta som ska vara ett förödande, allt annat kvävande ogräs i södra Afrika tror jag mig ha läst.

Lutten alias Texas

Det är riktigt pinsamt. I dag dök han upp igen, min antagonist. Matte brukar tala till honom med så äckligt len röst när jag skulle vilja att hon inte ens såg åt honom. Må vara att han före min tid brukade slinka in och ligga i mattes säng men sådant är det slut med numera. Hans matte satte så småningom upp en lapp på Konsum så min matte ringde och berättade var han brukade hålla till. Runt huset bredvid. Hon kan inte ha letat så värst. Nu har han hållit sig undan en tid men styrker omkring här igen och plågar mig. Han morrar och går på så jag blir nervös. Som tur är har jag gott om tvåbenta vänner här på gården som släpper in mig i porten så jag kan vänta på matte i trygghet. Men skithögen sitter utanför och glor.

Det börjar dra ihop sig till semester. Man har aldrig så mycket att göra som när det är dags att avrunda och få allt på plats och lämna över. När man är beroende av andras informationsleveranser kan man inte heller bestämma själv. Nästa vecka smäller det till. Inga dagar går så fort som semesterdagar. Jag har skjutit upp en massa halvtrista hemmaaktiviteter och sagt att det gör jag på semestern. Min vän Christina är snäppet värre. Hon säger att det ska hon göra när hon blir pensionär. Hon har nu bara ett tiotal arbetsdagar kvar. Vi har ibland på senare tid sagt att - Vem bryr sig??! när det t ex fattats skumma beslut på jobbet, men visst bryr vi oss även om ingen av oss längre kan påverka så mycket. Inte i rätta positionerna. Uträknade.

Den där Herrman

Det här är en ganska nyinflyttad kille. Han får inte gå ut själv. Vi träffas lite då och då och jag introducerade honom här på gården och berättade lite om oss andra som bor här. I början var han ganska trevlig men en dag blåste han upp sig och anföll mig. Mycket obehagligt. Han har en mycket sympatisk matte som kom och hörde efter hos min matte om jag hade kommit till skada. Det var väl inte så illa, mest uppskrämd och besviken. Herrman fick gå in på direkten. Här om dagen klättrade han i trädet utanaför min balkong. Han hade lite svårt att ta sig ner. Rätt åt honom. Jag kan tyvärr inte klättra längre, lite överviktig.

Har ansökt om pension. Känns mycket slutgiltigt. Nu tar jag ett kliv över en tydlig linje. Trots att jag ska fortsätta att jobba några dagar i veckan blir det ändå en markering att en viktig fas i livet är till ända. Det behövs ingen avancerad huvudräkning för att inse att merparten av det aktiva livet är över. I lördags cyklade jag förbi adressen där mamma bodde det sista året. Har inte kunnat förmå mig tidigare. En liten farbror satt ute ensam i sin rullstol. Han försökte ta upp något som låg på backen. Jag cyklade fram och frågade om jag skulle hjälpa. Först såg jag inte att det var ett ägg. Lilla farbrorn tog det försiktigt och sa: Måsägg. Det var så vackert, grönt med bruna prickar. Jag har aldrig sett ett sådant förut. Vi undrade om det hade kläckts eller om det varit tomt.