Den där Herrman

Det här är en ganska nyinflyttad kille. Han får inte gå ut själv. Vi träffas lite då och då och jag introducerade honom här på gården och berättade lite om oss andra som bor här. I början var han ganska trevlig men en dag blåste han upp sig och anföll mig. Mycket obehagligt. Han har en mycket sympatisk matte som kom och hörde efter hos min matte om jag hade kommit till skada. Det var väl inte så illa, mest uppskrämd och besviken. Herrman fick gå in på direkten. Här om dagen klättrade han i trädet utanaför min balkong. Han hade lite svårt att ta sig ner. Rätt åt honom. Jag kan tyvärr inte klättra längre, lite överviktig.

Har ansökt om pension. Känns mycket slutgiltigt. Nu tar jag ett kliv över en tydlig linje. Trots att jag ska fortsätta att jobba några dagar i veckan blir det ändå en markering att en viktig fas i livet är till ända. Det behövs ingen avancerad huvudräkning för att inse att merparten av det aktiva livet är över. I lördags cyklade jag förbi adressen där mamma bodde det sista året. Har inte kunnat förmå mig tidigare. En liten farbror satt ute ensam i sin rullstol. Han försökte ta upp något som låg på backen. Jag cyklade fram och frågade om jag skulle hjälpa. Först såg jag inte att det var ett ägg. Lilla farbrorn tog det försiktigt och sa: Måsägg. Det var så vackert, grönt med bruna prickar. Jag har aldrig sett ett sådant förut. Vi undrade om det hade kläckts eller om det varit tomt.